När man jobbar på personligt stöd har vi även som arbetsuppgift att stödja personliga assistenter vid vissa moment hos deras kunder. Oftast förflyttning med lift vid sängående, insatser som tar ca 15 minuter. Kunderna har ofta diagnoser som gör att dom inte kan förflytta sig själv utan sitter i rollstol eller är sängliggande och har även svårt att uttrycka sig.
I alla fall, detta betyder att jag träffar många personliga assistenter i mitt yrke, och det jag undrar är vad det är för fel på dem? Självklart finns det bra assistenter, men det är inte många. Oftast så kan man tro att dom har glömt bort att det är en människa dom arbetar med. Det pratas över huvudet på kunden, det beklagas över hur jobbigt allt är, hur tråkigt jobbet är och hur mycket bajs personen har bajsat, eller önskningar om att personen inte ska bajsa. Eller så längtas det efter ledighet och semester eller bara pratar om allt annat som inte rör kunden, utan att göra kunden delaktig i samtalet över huvet taget. Även fast kunden själv inte kan uttrycka sig så kan man göra personen delaktig. Men icke! Här handlar det om att få tid att prata av sig själv och beklaga sig. Men det finns en del som har fokus på kunden, men tyvärr på helt fel sätt. Det daltas med personen som om det vore än bäbis, eller inte ens en bäbis, utan en kattunge. Det gullas, hittas på smeknamn och klappas om på rumpan. Hur sjukt är inte detta? Många gånger mår jag illa efter en sådan här insats. Jag tycker att många borde se över sin arbetssituation. Gör jag verkligen ett bra jobb? Gillar jag det jag gör? Om man inte klarar av att sätta sig in i en annan människan situation ska man inte arbeta med människor som är i stort behov utav stöd. Det är förnedrande och vidrigt! Har dom tänkt på att det faktiskt är en människa, en människa som vilken annan som helt. Någons mamma, någons barn, något vän eller föredetta kollega. En vuxen människa som ska behandlas med respekt!
Varför blir dom så här då, assistenterna? Är det för att dom tycker att jobbet är tråkigt? Det kan jag förstå, dom som utför det här jobbet på ett bra sätt är jätteduktiga. Jag skulle inte vilja jobba som personlig assistent, men därför gör jag det inte heller! Är det för att dom slutar att utvecklas efter några månader, när dom kan alla rutiner så slutar hjärnan att stimuleras och därför dör deras hjärna. Eller är det sådan stor brist på assistenter så vilken idiot som helst får jobbet? Jag hoppas att det beror på understimulering, för jag vill inte tro att det finns så många människor utan medkänsla. Men vad kan vi då göra? Sätta dom på utbildningar, det görs redan. Det är sånna här som sitter på kurserna och redan tycker att dom kan allt och att kursen inte ger dom någonting. Skicka runt dom till olika kunder, så deras hjärna inte hinner dö. Men det kan bli jobbigt för kunden att få ny personal hela tiden, men det får väl kunden iofs ändå. Eller om det bara fanns en riktigt chef som kunde ta tag i det och jobba med personalen på ett bra sätt. Frågan är då om chefen bryr sig? Nä antagligen inte, dom brukar bry sig mer om ekonomin än om hur kunderna har det. Vi har lyft detta till chefer många gånger, men inget händer. Nu när chefen kommer tillbaka efter semester ska jag ta upp det igen, för detta kan inte fortsätta! Om t.ex. min mamma skulle hamna i den här situationen någon gång ska jag överväga att montera upp kameror i hennes hem, för det syns inte på dom djävlarna vilka dom är. Även som unga, pigga, trevliga och positiva kan vara sånna här förnedrande bitterfittor! Usch, nu fick jag det sagt i alla fall! Nu har jag gjort en liten konsekvensanalys också, en sådan här skulle ta kommunen minst sex månader att göra. Nä fy fan, om jag ändå hade mer att säga till om,om jag var något mer än en liten golvarbetare. Kanske borde jobba mig uppåt, för det här vill man ju inte vara delaktig i. Undra om jag får sparken nu också? Det brukar kunna vara så,dom starka och drivande får gå och dom som håller käftar får stanna.
Detta handlar inte om något som har hänt specifikt idag, men jag fick tid över att få ur mig den här skiten idag. Det här är ungeför samma sätt som jag ser att en del förändrar behandlar sina barn, föräldrarna lyssnar inte, skriker åt barnen och suckar när barnen har något att berätta, eller förlöjligar barnen inför andra vuxna. VIDRIGT! Det gör mig lika upprörd. Men om det ska jag gorma ur mig en annan dag.
Klockrent sagt maria ! Det är precis sådär det är inom alla områden av omvårdnad . Det är sjukt och det är vidrigt . Känner man inte att det är kul att gå till jobbet och få möta alla kunder / boenden , då kan man byta jobb för då passar inte jobbet dom !
SvaraRadera