Ibland får jag köra en Renault Clio från 1956. Det är i stort sett omöjligt för mig att kliva in i den och komma ut med ett glatt humör. Jag har aldrig haft någon kärlek till gamla lådbilar. Jag har heller aldrig behövt köra någon. Förardörren lär man slå igen så hårt att passagerardörren öppnas om den inte är låst. Den gnisslar och knakar. Stereon låter värre än bilen i sig. Växelspaken slår som en batong när man trycker ner kopplingen och när ska man byta växel lär man bryta så spaken nästan går av. Nä fy fan!
Datumparkering gillar jag inte heller. Idag var det fullt överallt. Som tur är får vi garage vid månadsskiftet. Samma datum som datumparkeringen på våran gata upphör. Passande va?
Nä usch. Nu är jag inte glad! Hoppas jag inte får böter och hoppas världens bästa hotell kan får mig på bättre humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar