Bryter mot mitt hjärtas sekretess.

Jag har alltid haft ordning och reda. Jag har aldrig gillat att vara ensam och blir lätt uttråkad. Men nu har det blivit för mycket. Jag håller på att göra mig själv galen. Jag springer genom livet med andan i halsgropen utan att hinna njuta av livet.

Det måste ske en förändring. Jag mår inte så bra just nu. Jag har ett kontrollbehov som stressar upp mig för mycket. Jag mår bra av att ha kontroll, men jag måste ta kontroll på kontrollen. Jag stressar upp mig över små vardagssaker och planerar allt i minsta detalj. Jag bygger upp förväntningar och blir sedan frustrerad när det inte blir som jag förväntat mig. Mina tankar snurrar runt runt, så fort att jag knappt hinner greppa dem. ”Loke ska ha med sig det till dagis på måndag” ”Måste tvätta en maskin med mörka kläder” ”Måste förbereda middagen till imorgon” ”När Loke åker till sin mamma på fredag ska han ha med sig..." (Den tanken kan slå mig redan på måndagen) "När Loke kommer hem från sin mamma ska detta vara med” ”Nästa vecka jag ska på massage, så blir det stressigt med middagen” ”Jag borde träna idag också” ”Jag ska skriva detta på jobbet” ”Jag ska prata med den om det” ”Jag borde ringa mina vänner” ”Jag ska hinna ta det lugnt också”. Ja, ungefär så där låter det i mitt huvud. Jag har dåligt samvete för att jag inte hör av mig och träffar mina vänner lika ofta som förut. Jag har dåligt samvete emot Loke för att jag ibland gör att stressen går ut över honom och är opedagogisk och inte behåller lugnet. Jag har dåligt samvete emot Tobbe som ofta får ta skit för att jag inte mår bra. Jag har dåligt samvete för att jag inte är så glad och tacksam som jag borde.

Jag är ledsen över att min farfar och faster inte finns här mera. Jag är arg på cancern, som nyligen tog en till fin och viktig människa ifrån oss, som inte alls fick leva färdigt sitt liv. Det är tre personer i min släkt som försvunnit på kort tid. Unga personer som förlorat sin förälder och livskamrat. Jag blir så arg! Livet är så orättvist!

Jag måste lära mig att andas, låta saker bli som dom blir och bara vara! Det gör inget om huset inte alltid är skinande rent och om tvättkorgen blir full ibland. Jag måste tänkta på saker som jag blir glad av istället för alla måsten som ligger framför mig. De flesta måsten är inte ens speciellt viktiga. Det gör inget om något blir fel eller om jag glömmer bort något. Det kanske finns någon annan runt mig som fixar det om inte jag gör det. Det är inte prefekt att vara perfekt, om ni förstår vad jag menar?

Jag måste sluta lägga massa tid på att tänka på saker som "När jag slutar ska jag hämta Loke på dagis sen plocka upp Tobbe. Åka hem och laga mat. Tina maten som ska tillagas imorgon och helst förbereda den. Loke ska duscha. Jag med. Lokes naglar ska klippas. Jag måste tvätta också. Sen ska Loke nattas. Sen är det nått på tv också som jag vill se. Och kläder ska fram till imorgon. Och just ja, det var ett tag sen vi hade sex nu!" För allt det där kommer sen i alla fall. När jag är jobbar och sitter i bilen på väg till en kund kan jag tänka "titta vilket fint träd." istället för "ikväll måste jag tina köttfärsen tills imorgon"

Det kanske låter som att jag drar hela lasset hemma med hushållsysslor och kring Loke. Så är det inte. Jag gör kanske aningen mer, för att jag har tagit över! Jag hinner nästan alltid före Tobbe. Så jag måste hejda mig. Sen kan Tobbe ta och raska på sin hjärnverksamhet lite också. Jag får lugna ner mig och han får ta mer initativ. Jag förstår att han har blivit "slapp" i vissa saker, för han kan ju, när jag fixar och har koll på allt. Ibland blir jag så less på att hela tiden behöva ha koll på allt, men det finns ingen annan som kan ändra på det än jag själv! Jag väljer själv vad som ska få belasta mig. Jag klarar inte av att titta i soffan och titta på ett helt tv program, så fort det blir reklam eller långtråkigt rusar jag upp och gör något. Jag njuter knappt när Tobbe kliar mig på ryggen eller pillar mig i håret. Förut tyckte jag att det var jätteskönt och jag blev helt lugn. Nu blir jag stressad och kan tänka ”Men för i helvete, nu har du nött på samma ställe i tio minuter, sluta annars lossnar huden på mig! Jag har faktiskt inte tid att ligga här, jag borde…”

Jag menar inte att det är synd om mig eller att veckan måste ha fler timmar. För det är inte det de handlar om. Det handlar om mig och det är bara jag som kan göra en förändring. Jag måste välja vad jag vill lägga min tid och energi på. På tisdagen i bilen på jobbet kanske är det inte behöver planeras för vad Loke ska ha med sig hem till sin mamma på fredag eller att kasslern ska tillagas ikväll. Jag måste också lära mig att släppa saker. Saker som har hänt för många år sedan, det går inte att ändra på. Det spelar igen roll hur mycket jag ältar och inte kan förstå. Det är fortfarande som det är, nu är vi här och ska leva här och nu och se framåt. Jag kan inte heller ägna hela mina dagar åt att vara arg för att någon annan är dum eller gör fel (enligt vad jag tycker är rätt). Det går inte att förändra en annan människa, men man kan förändra sitt eget förhållningssätt till det.

Nu är jag redo för förändrigt och jobbet är mitt! För att få lite hjälp på vägen har hag bestämt att jag ska gå och prata med en professionell. Ska dit om tre veckor och det ska bli riktigt skönt. Det kommer bli bra det här!