Proppar och fredagspirr

Skulle precis till och dammsuga här hemma, hann med hallen och badrummet, sen gick proppjäveln! Proppar, vad fan är det för skit? Det hade men väl på stenåldern?! Och i våran gamla betånglåda till hyreshus! Skit också! Nu är det kolsvart i köket, jag som skulle fixa fredagsmys. Du får tända ljus säger Tobbe, å herregud! Jag är glad att mina två bästisar funkar i alla fall, datorn och diskmaskinen!

Så nu kan jag passa på att skriva det där om fredagspirret och rökningen. Jag kom på det idag, jag fick ett sån där fredagspirr, som gör att man blir helt sprallig, det kittlas i kroppen och man är så glad så glad så glad. Jag minns när jag var liten och hoppade av bussen hemma på fredagar, man var så pirrigt att det var omöjligt att gå hem från bussen, man var bara tvungen att springa och hoppa. Då var fredagspirret som starkast, sen tycker jag att det har lagt sig med året. När jag var tonåring var det också ett starkt pirr. Men nu var det länge sen det var så där super starkt. Är det för att man blir äldre, eller tråkigare eller för att jag slutat med min livskvalité, rökningen?

I och med det där lyckoruset rökte jag mer, på den tiden jag rökte, den gamla goda tiden. Jag upplever att jag var gladare innan jag slutade röka. Man kunde med hjälp av en cigarett höja glädjetopparna och även trösta sig när man var nere. Man belönade sig med cigaretter före och efter olika moment. Som en paus från vardagen. Godaste cigaretterna minns jag som efter-maten-ciggen, efter-jobbet-ciggen och dom där man rökte när man hade fredagspirr, och självklart prata-i-telefonen-ciggen. Nu får jag inte belöna mig med det längre. Jag snusar, men det går inte att jämföra. Det är ofta jag känner att jag vill börja röka igen, för att bli gladare. Men om jag skulle börja skulle jag bli missnöjd med mig själv också, för att jag inte klarade det. Jag vill inte lukta som en gammal rökkärring, jag minns från när jag var barn hur illa rökkärringarna luktade. Jag vill skona Loke (och andra) från passiv rökning. Jag vill vara frisk. Pengarna skiter jag i, jag har råd att röka om jag vill det. Men ja, det finns ju såklart en massa fördelar med att inte röka. Dessutom får jag inte röka på jobbet längre, så det skulle vara jätte jobbigt. Men ändå känner jag att jag vill börja igen. På fullaste allvar, jag var gladare och mådde bättre i själen när jag rökte. Jag hade inte alls lika många monster-förvandlingar. Om jag skulle gå ut och röka i min ensamhet nu skulle det inte ens vara gott. Så för att jag skulle kunna börja igen skulle jag behöva tvinga mig själv, som jag gjorde när jag var en dum fjortis. Då för att vara tuff. Nu för att bli harmonisk. Men kan jag vara lika dum en gång till? Som jag hört från andra så försvinner inte den här längtar efter cigaretterna med tiden heller. Jag snusar, så det är inte frågan om nikotinet, det handlar om själva rökningen. Men inte fan kan jag väl vara lika dum en gång till? Ibland känner jag bara att det är skit samma, nu börjar jag. Men jag gör det ändå inte. Eller är det någon som har något annan idé på varför jag inte är lika glad länge? Jag slutade röka för åtta månader sedan. Jag är lycklig med Tobbe, jobbet och allt annat runt omkring, det känns så i alla fall. Jag vet inte vad mina monster-förvandlingar beror på. Det ändå jag kan se ett samband med är sen jag slutade röka. Nu får ni gärna komma med kommentarer vad ni tänker :)

Så här lycklig var jag när jag skulle köpa cigg, men av någon anledning köpte snus istället, och på den vägen är det

Sen tjuvrökte jag lite i början, kan inte påstå att jag är snygg när jag röker

Men såna här dagar är ju som gjorda för att röka på

Nu ska jag åka och köpa proppar och åka med en lite leverans.