Hudkliniken och bitterhet

Igår var jag på kontroll på hudkliniken. 2011 tog jag bort ett födelsemärke som visade sig vara malignt melanom. Efter det går jag på regelbundna kontroller för att ha koll på alla prickar på kroppen. Två dagar efter att Valter dog var jag på en kontroll för tre specifika märken, ett togs bort och dom andra två skulle följas upp efter ett par månader. Så igår var det dax, läkaren gjorde bedömningen att båda födelsemärkena ska tas bort. Det är inget akut och antagligen inte farligt, men väldigt dumt att inte ta det säkra före det osäkra. Ett sitter under knät och det andra under foten. Det förra jag tog bort var i handen och det gjorde väldigt ont att ta bedövningssprutorna där. Jag gissar att det kommer göra lika ont under foten. Jag är verkligen jätterädd och frågade om jag kunde få lugnande innan, det får man tyvärr inte. En vinare, själv medicinering eller bita ihop är alternativen. Jag vet inte hur jag ska bete mig, tåls att fundera på, bort ska dom i alla fall. Det kommer bli problem med att gå efteråt också. Det lutar åt en sjukskrivning på en vecka sa läkaren. Jag kommer tycka att det är asjobbigt att inte kunna röra mig fritt, jag har ett stort behov av att pyssla och fixa. På kvällarna sitter jag sällan still, jag springer runt i huset och plockar och donar. Jag får hitta nån lösning, antingen krypa med dammsugaren eller bygga en platåram att tejpa fast under foten så jag kan gå utan att belasta stygnen. Jag är inte helt allvarlig i det jag skriver, men inte helt oallvarlig heller. Jag vet att oallvarlig inte är ett ord, men jag kom inte på något bättre. Om fyra-sex veckor får jag en tid för operation. För övrigt såg alla prickar på kroppen fina ut, så det var skönt.

Det jobbigaste med hela besöket var att behöva gå till sjukhuset, jag hatar sjukhuset, när Valter låg där älskade jag att gå dit. Jag letade parkering i lyckorus varje dag och skuttade upp för den långa vägen till entrén. Nu letar jag argt en parkering, går sammanbitet med en stor klump i halsen och magen upp till entrén och tittar på fönstret där jag låg med Valter. Jag ser också alltid en familj gå därifrån med sin nyfödda bäbis i barnskyddet. Jag vill skrika till dom LE ERA JÄVLAR, LE STORT, VAR GLAD FÖR FAN, ERAN UNGE LEVER, MITT BARN DOG, SÅ VAR TACKSAMMA NU FÖR I HELVETE ERA JÄVLAR SOM INTE VET NÅTT OM SMÄRTA OCH SORG! Jag vill tillägga att jag är väl medveten om att jag inte alls vet vad dom har gått igenom i sina liv eller vad dom bär på för ryggsäckar, men jag vet att dom inte bär på min, för det gör jag och för mig är min tyngst! Jag brukar tänka att dom kanske också har begravt ett barn, den där bäbisen kanske är ett syskon till deras ängel, när jag tänker så kan jag lättare glädjas åt dom. Jag är så arg så arg för att det blev så här. Så arg på livet, som tog livet från min pojke, som dödade av en del av mig. Nej, jag ska inte vara bitter, det gör mig inget gott, men hur jävla enkelt är det då? Hur ska jag kunna vara nått annat än bitter och arg över att min pojke inte fick leva. Den människan som betyder mest i världen för mig. Den människan som jag, utan att blinka skulle offra mitt liv för, men jag fick inte ens chansen!