Sandra har sin systemkamera här hemma hos oss, så jag tar foton mest hela tiden. Jag vill också ha en bra kamera. Får se när det får prioriteras, just nu ligger en liten bärbar dator högs upp på önskelistan. Kanske köper en nu när lönen kommer. Men när jag får ett eget barn, då kommer jag köpa en bra kamera på en gång. Det är ju dock inte aktuellt än på ett tag.
Jag har alltid tyckt att man inte behöver ha så bråttom med att skaffa barn. Det är många som skaffar barn innan dom har en stabil tillvaro i livet och får leva med dålig ekonomi när dom har barn, och så vill jag inte ha det! Jag vill kunna köpa allt som behövs till mitt barn.
Många skaffar barn med en partner (om det ens är en partner) dom inte känner så väl. Det tycker jag heller inte är så genomtänkt. Den personen man skaffar barn med, kommer man antagligen att få stå ut med tills barnet är vuxet, och då får det ju gärna vara en person man respekterar och tycker om. Inte så roligt att få dras med ett riktigt pulver eller ett one night stand för resten av livet...
Man kan gå över till föräldralivet när man vill, så varför inte vänta? Om man blir förälder i tidig ålder, är man det för alltid och ungdomstiden finns inte kvar på samma sätt. Självklart öppnas en massa nya möjligheter när man får barn. Men varför ha så bråttom?
Nu lever ju jag med ett barn ändå, fast min plan inte alls var så. Jag fixar det galant och jag trivs med det, Loke är en underbar pojke! Men att bli mamma på riktigt, det får vänta. Varannan vecka lever jag livet som jag hade förutsett att det skulle se ut när jag var 24 år och det behöver jag. Jag kan sova länge på morgonen, gå ut efter klockan 20.00 på kvällarna, festa när jag vill, spendera lönen på mig själv, äta vad jag vill, när jag vill. Jag önskar inte på något vis att Tobbe inte hade Loke. Skulle inte Tobbe ha Loke, skulle han kanske inte vara den Tobbe jag är kär i.
Sen är det ju andra faktorer som tillkommer när man lever med en partner som har barn sedan tidigare förhållande, och allt det är inte alltid en dans på rosor. Jag har alltid vetat hur jag vill att mitt barn ska uppfostras och hur man ska behandla sina barn. Nu lever jag med ett barn som inte är mitt, han har en mamma och en pappa som har sina åsikter om hur det ska vara. Pappan lever jag med och jag får självklart göra min röst hört och han lyssnar på mig. Men jag har inte lika stor rätt att säga till i alla lägen som jag hade haft om det var mitt barn.
Sen är Loke hos oss varannan veckan, vilket gör att rutiner förändras och Loke får ställa om sig hela tiden, eftersom det inte ser likadant ut hos hans mamma och pappa. Jag vet inte hur pass viktigt det är att ha samma regler och rutiner när man är separerade föräldrar? Men jag har själv vuxit upp i ett tryggt hem, som var mitt enda hem. Jag skulle inte vilja flytta varje vecka. Självklart är det bättre att ha två hem än att bo med mamma och pappa som bråkar helt tiden eller inte älskar varandra.
Jag tar på mig mycket och tar stort ansvar, det har jag alltid gjort, i alla lägen. Men i det här fallet önskar jag ibland att jag kunde skaka av mig vissa saker, inte lägga på mig i så mycket, och inte låta det ta min energi. Men det är svårt, speciellt när jag lever i det, och kommer förhoppningsvis göra det för alltid. Så då vill jag ju att det ska funka bra. Men jag måste nog inse att jag inte har några övernaturliga krafter.
Att vara bonusmamma ger mig en massa positivt, men också en massa negativt. Jag vet inte hur andra ser på att ha ett bonusbarn, jag har en del vänner som har fått "barn på köpet" och alla verkar ha ungefär samma problem. Jag tror att det är lättare om båda parterna har barn sedan tidigare, för så hamnar man i samma situation. Det blir med ge och ta, och man förstår nog den andra på ett annat sätt.
Jag vet inte riktigt, nu skrev jag mycket mer än vad jag hade tänkt... ni får gärna kommer med åsikter och erfarenheter från er själva...
Här är han, min lilla bonuskille. Måste ju vara den sötaste bonuskillen man kan få!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar